Det känns faktiskt skönt, han är ridbar och ute på annons för att komma (förhoppningsvis (och snart)) till ett bra hem där han blir omhändertagen. Inte för att han inte blivit det hemma hos pappa, men så att han får den stimulans han behöver! Det finns nämligen ingen tid för det, och självklart är han min lilla bebis som jag helst av allt vill behålla. Men jag kan ju liksom inte rida längre, speciellt inte honom och har inte heller den tiden.

Så nu hoppas jag att det går vägen det här!