I måndags ringde jag till Valla och frågade hur vi skulle göra med Pucko. Jag förklarade att han haft ont hela helgen och att jag trodde att knät börjat luxera igen. Hon sa att det skulle vara bra om jag kom in på en akuttid hos Emma Påhlsson, så jag bokade en tid klockan 3.
Linnea kom och skjutsade in mig och Pucko och blev vid 3 invisade på rummet av en sköterska som kollade av läget lite innan hon skickade in Emma.

Emma kände igenom honom lite (kollade slemhinnor, ögon, lyssnade på hjärta och lungor) och sedan kände hon lite försiktigt på hans bakben, men det var inte så lätt eftersom han hade så ont. Så istället fick han komma ner på golvet så hon fick se hur Pucko rörde sig (vilket var ganska mycket fast än att han höll upp benet och fräste) och hon såg ju hur illa det var. Så hennes alternativ var ungefär amputation eller låta honom somna in.

Jag ringde upp Erik så att han fick prata med Emma och under tiden fick Pucko en smärtlindringsspruta.
När de pratat klart så sa hon att hon skulle skriva ut lite smärtlindring som vi skulle få med oss hem. Men när vi väntat en stund så kom sköterskan in igen och frågade om hon kunde ta med Pucko och visa honom för VD'n som höll på lite med ortopedi. Självklart fick hon det så hon gick iväg med Pucko och Linnea och jag satt och läste i en bok.

Efter ett längre tag kom Emma in och sa att de tog några gratisplåtar (röntgen) på honom och det var därför det tog så lång tid. Så vi satt och väntade en stund till innan Pucko kom tillbaka, och efter en kort stund kom Björn in och bad oss följa med honom till en skärm.
På skärmen såg vi att knäskålen satt på insidan av benet/knät. Alltså har linan som Helene virat runt knät och fäst i ett benutskott gått av, antingen pga att han rört sig för mycket eller pga att infektionen och inflammationen i knät brutit ner linan så den gått av.

Björn tyckte att vi skulle ta hem honom, ge honom två sorters antibiotika + metacam + tradolan (smärtlindring). Han skulle ringa till Helene (som hade semester den här veckan) och höra vad hennes tankar var, så skulle han återkomma till oss antingen dagen efter eller på onsdagen. Björn menade på att man inte kunde göra någonting förrän inflammationen gått ner iaf, så det spelade ingen roll ifall vi hade 1'000'000 kronor - de skulle ändå inte kunna operera.

Under samtalet vi skärmen kom Erik (klockan hade passerat 4) så efter vi fått medicin och recept kunde vi äntligen åka hemåt.

Tack Linnea för skjutsen, stödet och sällskapet!