Det jag kommer ihåg är att det känns som att jag vaknar upp ifrån en dröm och att jag fortfarande är väldigt trött och vimsig. Jag kommer vakt ihåg att jag frågade vart Erik var och kanske vart katterna var. Det jag kommer ihåg, som jag är helt hundra på, är att jag satte handen för halsen och sa att det gjorde så ont. Och det gjorde det! Varje andetag brände och flera gånger under dagen förklarade dom att det var efter intuberingen. De pratade något om att de varit tvungen att kolla ner i halsen också, men jag kommer inte ihåg säkert.

Enligt Erik var jag på operation 8:23 och läkaren sa att jag var ute från operationen vid 10, men timmarna mellan 10 och i alla fall 14 kommer jag inte ihåg. Allt flöt liksom ihop, det jag minns är att jag var trött, försökte sova trotts kvinnan som jämrade sig bredvid. Jag kollade på klockan ibland, lyssnade på alla maskiner som pep och ibland kollade jag upp på sjuksystrarna som kollade mina värden. Med jämna mellanrum så kände jag även efter hur svullen jag kunde vara. Men jag tyckte inte att jag var så svullen. (Tills jag kollade mig i spegeln när jag blev utskriven, lite halvläskigt var det med allt blod runt läpparna också!)

Vid 2-3 någon gång (tror jag, det är ett klockslag jag kommer ihåg men det kan ha varit tidigare) så ville de att jag skulle få i mig något, glass till exempel. Det var svårt, allt var svullet, lokalbedövningen satt i halva ansiktet och så kändes det som halva tungan var dubbelt så stor. Jag var väldigt yr också och det hjälpte inte att det var väldigt ljust, alla som rörde sig och sen att jag var tvungen att sitta upp. Efter tre små skedar glass kom illamåendet. Det kom i vågor och jag hörde att en maskin började pipa precis innan det var.. dags.

Innan 4 kom läkaren Reine, som opererat, in och pratade med mig. Jag hade sovit när han kommit första gången och nu var han klar med en annan operation. Han berättade att allt gått bra, käken var hel och att de sett nervkanalen men inte haft av den, fast bara att den var blottat skulle skada den. Men om jag inte hade någon känsel, det fick tiden utvisa. Reine sa massor med andra saker också men jag bad honom gå ut och prata med Erik och mamma i väntrummet också - annars skulle jag inte vetat någonting. 

 

Någon gång mellan 4 och 5 fick Erik tillåtelse att komma in och se mig en snabbis. Vuxna är ju egentligen inte tillåtna att ha besök på uppvaket, men det var bara en snabbvisit!

 

Ungefär 20 i 5 fick jag äntligen tillåtelse att lämna uppvaket! Jag kunde ju lika gärna må illa och kräkas hemma än där tyckte dom. Så bort med alla sladdar och slangar till EKG, syrgas, infarten på handen och allt var det var. Seda så fick Erik och mamma hjälpa mig att byta om till vanliga kläder och efter det så togs infarten i armvecket bort. Jag vinkade hej då till tjejerna på Post-Op och sen rullade (fick åka rullstol) mot apoteket för att ta ut alla mediciner!